Av�԰�

Motivering: 

Som en av Sveriges mest namnkunniga och stridbara koreografer har Gun Lund sedan 1960-talet verkat för att ge politiker, forskare och allmänhet ökad kunskap om danskonsten. För Västsveriges dansliv har hon skapat en stabil infrastruktur och drivit tre scener med internationell räckvidd. Lund har en mångårig koppling till Humanistiska fakulteten, med studier i arkivteori och konstvetenskap, undervisning i estetik och deltagande i seminarier och forskningsprojekt. Mästerligt omsätter hon teoretisk kunskap i konsthändelser, som när hon inspirerad av delaktighetsidéer överlåtit kontrollen över sina koreografier till dansarna. Med sin outsinliga nyfikenhet, breda humanistiska bildning och förmåga att utforska skärningspunkterna mellan konst och vetenskap är Gun Lund en förebildlig förkämpe för kulturen som kunskapsform.

Gun Lund säger sig alltid ha vetat att hon är dansare.

– Ja, redan som litet, litet barn. Jag höll alltid på att göra rörelser men fick tjata på mina föräldrar för att få gå på dansskola. Min pappa ville att jag skulle bli konsertpianist men när jag fick börja dansa, som 12-åring, var det som att komma hem. Jag kände att det var där jag skulle vara. Jag dansade klassisk balett och höll på hela tonåren, vid sidan av sällskapsdans och basket – där jag var med och startade den första ligan i Göteborg.

Danskonsten är en kunskap som sitter i kroppen, menar hon, precis som för en snickare som alltid bär med sig handens kunskap. Det kommer av träningen, att öva samma rörelser dag efter dag, år efter år.

– Men sedan ska man ändå gå in det och upptäcka allt för första gången. Vi måste upptäcka gåtan hos det vanliga. Jag jobbar mycket med banala, vanliga rörelser, men det tar ett steg till när man tar rörelserna till scenen. Då har man upptäckt universum! Jag har hela tiden försökt ta bort saker för att komma nära det absolut mest nödvändiga.

Dans för rummet

Många av Gun Lunds verk är skapade för specifika platser, som klippor, hustak och industrilokaler.

– Jag har två sätt att arbeta. Antingen så har jag en idé och letar efter ett rum där den kan göras, eller så hittar jag ett rum och får ta reda på vad som ska göras där. Jag undersöker rummet och börjar alltid med att mäta rummet med kroppen som verktyg, jag går igenom det i en spiralform och känner av rummet. Rummet och jag ska komma i en balans. 

Ett exempel är verket I Gudars Skymning som sattes upp på klipporna på Vadholmen i Kungälv, där hon lekte som barn.

– Mötet med stenen har jag jobbat så mycket med. Jag tänker mig att sten har sett så mycket och samlat på sig en massa. Det fascinerar mig att känna det där tidsflödet. Jag är också intresserad av arkitektur och form och det handlar om att låta dansarna binda samman huskropparna och skapa en förbindelse.

Forskning och dans

Gun Lund har samarbetat mycket med forskare och även integrerat vetenskapliga koncept i sina verk. I början av 2000-talet tog Gun en master i Art & Technology på Chalmers, där idén var att sammanföra teknologi och datorvetenskap med konstnärer och försöka få till synergieffekter.

Examensarbetet blev föreställningen Good Vibrations, som fortfarande spelas. Där utrustades dansarna med olika mottagare på sina leder och publiken med sändare som skapade vibrationer i mottagarna och bestämde var rörelsen skulle börja.

– Då hamnar dansare och publik i en liten bubbla där det känns som man är förbundna med varandra. Det handlar om kommunikation och dialog, säger hon.

– Jag ville bevisa att man kunde kommunicera lika bra med rörelser som med ord och det blev en slags lecture demonstration.

Hon ser många gemensamma beröringspunkter mellan konstnärer och forskare.

– Det handlar om att undersöka betingelserna för livet. Men medan de flesta forskare har fokus på något specifikt har konstnären ett mer allomfattande perspektiv. Jag lärde mig att hitta användningsområden där båda kunde befrukta varandra.

Dansens plats i samhället

En självklar del av Gun Lunds arbete genom åren har varit som före�����å��are för danskonstens plats i samhället. Engagemanget började redan med frigruppen som sattes ihop på 1970-talet, med några andra tjejer som gick i dansskolor på kvällarna.

– Det fanns inga förebilder, vi var först. Vi var bara tvungna att fixa allt själva för vi hade ingen att fråga. Vi satte upp en barnföreställning som vi sedan turnerade med i åratal. Så småningom insåg vi att vi måste ha någonstans att vara och började söka pengar, från kommunen, Kulturrådet och så vidare. Jag diskuterade med politiker och tjänstemän – jag tillhör ju 68-rörelsen och har alltid lagt mig i, skickat remissvar till utredningar och engagerat mig hela tiden. 

Både hon och hennes man Lars har alltid haft ett intresse för den politiska dimensionen av konst, berättar hon. 

– Men det kan vara fotboll eller något annat också! Det kan vara precis lika viktigt för någon att följa ett fotbollslag som för mig med dansen, säger Gun Lund innan hon avslöjar att hon är öisare och berättar om hur stort det var när Gunnar Gren kom in till Unga Atalante som hon var med och grundade.

Framtidens utmaningar

Utmaningarna för danskonst saknas inte. Det var trots allt så sent som på 1990-talet som dans fick en egen rubrik i kulturpropositionen, efter att tidigare bara ha klumpats ihop under ”teater”.

– Det är fortfarande så nyss! Och nu tar man bort de estetiska linjerna på gymnasiet, det går bakåt! Samtidigt finns det inte ett enda arrangemang som inte ska ha ett dansinslag, men jag skulle vilja att danskonsten fick ett egenvärde. De som tar sig till föreställningarna blir ofta väldigt berörda, men de är ju inte så många. Danskonsten måste finnas överallt och i sin mångfald. 

Ett annat fokus hon har är den åldrade dansarens situation i västvärlden.

– I till exempel Asien och Mexiko är de hedrade och självklara men här ska alla äldre dansare bytas ut och får inte vara kvar. Nästa år kommer jag att ägna mycket åt äldre dansares situation och jag har kollegor i Köln som forskat på detta.

Arkivering av dans

Nu funderar Gun mycket på hur dansverk ska kunna bevaras för framtiden och hon vill skapa ”arkivet för ögonblickets konst”.

– Det bottnar i ideologin att konsten är viktigare än upphovspersonen. Det är verken och inte Gun Lund som är viktiga. Jag ser dem som mina barn och ställde mig frågan: Vad händer när jag inte orkar ta hand om dem längre? Då måste de bli självständiga. Det som arkiveras inom danskonsten är foton, programblad och artiklar, inte dansen. Möjligtvis videofilmer. 

Guns idé är att skapa en ny sorts arkiv där man hela tiden sätter upp verken.

– Jag ville se vad som händer om dansare som varit med mig länge själva fick välja vad de ville sätta upp. De fick material i form av mina anteckningar om verken, videoupptagningar  och så hade de ju sina egna minnen och jag kom sedan bara till premiären. Jag ska nu skriva en större rapport om det som ska utmynna i ett förslag om hur man ska gå vidare.

En förebild i det arbetet är Rolf de Maré som var ledare för den Svenska Baletten i Paris. Han hade ett hus där han samlade mycket material, åkte världen runt för att köpa scenografier och så vidare. 

– Det viktiga är att ha en plats – ett centrum för ögonblickets konst. Det dansande arkivet. Om jag inte gör det själv så kommer jag nog aldrig att få uppleva det. 

Dans i samhällskontext

– Min vision är att de verk jag gjort ska ha något att berätta även i en framtid, men man får ju hitta en form som gör dem giltiga för den publik som finns då. Om det finns en viktig kärna så kommer de att hitta en form, annars får de väl ligga i ett arkiv och skvalpa, skrattar hon.

Drömmen är att skapa detta arkiv och att det även ska innehålla mina kollegors verk.

– Det vore fantastiskt att få se dem levande, och inte bara på video!

Det historiska perspektivet intresserar henne och hon har till exempel samlat allt som skrivits om dans från 1960-talet och framåt, framför allt från Göteborgstidningarna.

– Jag är intresserad av vad som hände i världen samtidigt och vad det gjort med uttrycken. Varför gjorde Isadora Duncan som hon gjorde? Det beror ju på kontexten, säger Gun och tror att den oroliga omvärld vi lever i nu kommer att speglas i alla konstformer framöver.

Text: Johanna Hillgren

Även arkivarien Karl-Magnus Johansson har utsetts till Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2025. Länk till en intervju med honom: Hedersdoktor som sprider arkivglädje